I morse fick jag för mig att ta med Ruth alldeles ensam på en skogspromenad. Det blev en hel del spännande upplevelser för en liten Ruthan.

Vi gick ner till sjön och målet var att se hur hon ensam uppför sig i skogen. Och jo nog uppförde hon sig allt.

Sprang i ett typiskt spanielmönster både hit och dit. Lyssnade på vändsignalen och belönades med köttbullar och gos. Duktig kicka!!!!

Och så full fart iväg igen men höll reda på matte nästan hela tiden.

Jag gick dit där jag tänkt lägga hennes första bldspår och där jag nästan klev på ett skelett av ett rådjur.

Dom benen upptäckte hon ju minsann (vilket var meningen) och tänkte nog ta sig en liten smakbit men det fanns ju inget smaskigt på det så hon fortsatte att leta och hittade ytterligare ett skelett från ett rådjur. Troligtvis några som dukat under i vinter p.g.a all snö och brist på mat.

Men på tillbakavägen blev hon lite väl yvig och då försvann den elaka matten ut på vägen till Ruth's stora undran. Det tog en stund innan hon kopplade på näsan och hittade sin matte som naturligtvis belönade med köttbullar och gos i massor.

Sen gick vi vägen tillbaka, det var ingen lång promenad men den tog tid för den här matten är fortfarande inte helt okej i kistan. Orken är det dåligt med minsann men det blir väl bättre med den saken så småningom.

Doriz behöver en välbehövlig bantningskurs och motion så det är bara att vänta tills magen ger med sig och sen skall vi väl kunna hålla oss en längre bit från toaletter kan jag tro.

Nej då skämt å sido fastr det var vad jag sa till viltspårsdomaren under spåret. En spaniel har så mycket annat för sig än att bara spåra.

Man kan bada lite, kolla in fåglar som lyfter, kolla in bilar som åker förbi och dessutom pratar straxt utanför spåret. Ja bilarna pratar naturligtvis inte, men folket som åker i dom.

Mycket kan man syssla med under tiden man spårar minsann, men heter man Mallenuttan eller Duracellen Ellen så fixar man ett första pris trots allt.

Och skottet triggade definitivt en liten Malin och då vet jag inte om det behagliga utmärkta spårtempot var så behagligt för matte i alla fall.

Men vi grejade det så nu är det bara 2 kvar till championatet. Vi får väl se hur mattes kropp mår på lördag om vi försöker fixa det i år eller om vi väntar till nästa år.

Den som lever får se men glad och nöjd är jag trots allt.   Och trött och jag tror att även hunden är lite trött, men det brukar gå fort över.

Ibland är det extra roligt att vara uppfödare.

Det kommer små mail med bilder på ett riktigt blötdjur. Tack Linda.
  Detta är Lova som bor i Finland och hon är syster till Ruthan. Tvärtemot sin syster så älskar hon att simma men det gjorde hon även som liten valp.

Sen kom det rapport från Zickan som enligt matte är en riktigt bra hund. Vid socialträning klarar hon även av skäggiga tanter som säger dutti dutt. Trafik och divers annat är nemas problemas. Och hon har lyckats med konststycket att lära 10 åringa Ebba hyss.   Sånt gillar jag.

I dag har vi tränat 3 olika disipliner Mallenutten och jag.

Först gick vi ett viltspår med en ngt annorlunda avslutning. Ingen upptinad skånk så det fick bli en dummies.

Hon spårade riktigt bra trots störning av en tant som plockat svamp i spåret. När jag la spåret kom hon ut från andra sidan skogen/vägen och trodde väl att jag plockat svamp där jag gått så hon trampade över dit och visst hade hon hittat svamp det syntes på alla skaft av höstisar.

Visst störde det en liten Malin men så fort vi vinklade av från första delen av spåret så gick hon bara rakt på och hittade dummiesen.

Sen tränade vi Agility på tillbakavägen från spåret och det var väl nemas problemas kan jag säga.

Och för att avsluta det hela så tränade vi lite tävlingslydnad som avslutning och sen åkte vi hem.

Snacka om att ibland kan jag vara riktigt effektiv minsann.

Vet ni jag har en massa funderingar i mitt huvud som måste få komma ut.

För det första varför saknar man något som man inte använt på flera veckor när man precis lånat ut det? Och det i 12 dagar.

Jag lånade ut min nya fina kamera (tack snälla alla) till äldsta sonen som reste till Indien i morse och genast kom jag på att jag skulle velat haft den och fotat en nyutslagen hibiskus. Och om 12 dagar lär just den blomman ha vissnat men förhoppningsvis kommer det nya.

Sen funderar jag över detta med tävling och tävlingsmänniskor.

Jag kan väl börja med att säga att ngn tävlingsmänniska är jag inte, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli.

Om jag tävlar i något så är det bara för att tävla mot mig själv och jag gläds med dom som kanske slagit mig bara jag uppnått det jag förväntat mig.

Jag kan inte riktigt förstå dom som måste tävla mot någon annan däremot kan jag förstå dom som blir superglada för att vinna på just den tävlingen. Även jag skulle vara superstolt och glad om jag vann SJÄLVKLART!!!

Men att jämföra sig med andra har jag rysligt svårt att förstå.

Men det är tur att vi är olika för tänk så tråkigt livet skulle vara annars.

Sen har jag en massa andra funderingar men det tar vi en annan dag.

MORSNING!!!!!

I lördags flyttade terroristen (den lilla) så nu är det vår tur att få göra vår blogg levande igen. Eller hur??

Vår matte var ju inte mycket att hänga i julgran precis efter helgen men trots diskbråck med efterföljande problem med ischiasen så tog hon med oss på en långprommis. Ja lång och lång vet vi ju inte precis även om den tog dryga 1 timme mot normalt 40 minuter. Vi kan väl säga som så att hon gick inte fort inte.

Men desto fortare och längre sprang vi i skogen, ja åtminstone 2 av oss.

Sen åkte vi till jobbet och matte arbetade medans vi vilade i bilen.

I går kunde hon knappt gå så det blev ingen långprommis då inte men hon var i alla fall till jobbet även om hon släpade sig dit. Ni skulle sett hur hon såg ut när hon gick. Ingen kul syn precis.

Men idag har vi varit på en långprommis i alla fall för nu var hon bättre i benet så hon slapp kasta fram det för varje steg. Och nog sprang vi allt så pass så vi fick gå i koppel halva vägen. Kan bero på att vi inte lyssnade på henne när hon visslade kanske. Ja det gäller ju naturligtvis inte våran mamma för hon sköter sig hyfsat säger matte och får vara lös. Sen åkte vi till jobbet och matte släppte in oss i inhägnaden och gissa vad vi sprang. Ja så länge matte var kvar därinne men sen satt vi vid grinden och skulle med. Och hon släppte ut oss men ångrade sig blixtsnabbt när vi 2 yngsta dundrade ner i dikena och sprang allt vad vi orkade. När vi kom hem fick vi vara ute på altanen och torka av det mesta dyngan.

Vi tycker det är rätt skönt att terroristen flyttat även om Ruth nog saknar henne en del. Saknar sin alldra bästa lekkompis som är lika barnslig som hon.

Vi hörs nog säkert snart igen så morsning så länge.